Del 3

Det känns inte längre sådär fantastiskt bra som det gjorde en (visserligen kort) period i våras.
Då kände jag mig pirrig, glad. Jag sprang glatt dit jag skulle. Viftade på svansen, typ.

Men nu?
Jag har arbetat i en månad.
Nu har jag gått upp till halvtid. Vilket på pappret känns bra. Men i övrigt känns det bara sådär...
Jag känner mig bortplockad från jobbet. Som om jag vore en praktikant. Ingen orkar ta tag i saken, ingen verkar ordna sysselsättningar för mig. Så jag sitter i princip av tiden. Trist.

Ändå, har jag stresspåslag.
Jag har ingen som helst kontroll över mitt humör. Jag blir arg och ledsen om vartannat. Det förståss, övrigt humör saknas. Jag känner mig inte glad för något längre...
När jag blir arg, blir jag elak. Säger saker som jag kanske inte menar. Jag skäller. På chefen. På mannen. Jag gråter, men inte ens över spilld mjölk. Jag bara gråter.

Flera kvällar har jag haft en vilopuls (legat i soffläge ett par timmar) på över 90 slag i minuten. Vet inte om det är medecinen, eller stressen.

Jag sover sämre, igen.
Somnar sent, och försover mig varje morgon.
Vad gäller sömnen har jag fått en bok att läsa. Jag har lite trubbel med sömnen kan man säga. När jag åt Mirtazapin sov jag jämt. 12-14 timmar per natt.
Sen tog vi bort medecinen och då sov jag ingenting alls. På sin höjd lyckades jag få ihop 2-3 timmar avbruten sömn. Sen fick jag insomningspiller. Och då somnade jag ju, men vaknade lik förbaskat innan 02.
Nu har jag fått en annan, mildare, variant av mirtazapinet som heter mianzerin (?).
Men den funkar sådär. Tar lång tid att somna, sover oroligt och orkar knappt upp på morgonen.
Trötthet är ett dåligt tecken för mitt humör. Ju tröttare, dessto gnälligare. Desto mer ledsen. Desto mer ilsk. Inte bra.

Och min, den allra bästa, läkare har semester. Han är borta 5 veckor, och nu är det typ 10 dgr kvar. Visst, det finns andra läkare att kontakta. Men det är fan inte lätt att öppna sig för främlingar sådär.

Jag har tappat all all all lust till allt allt allt.
Crap.

Del 2

Sitter nu och väntar på att läkaren ska ringa. Min läkare går på semester idag, så det känns som prio ett det här. Iallafall för mig. Så ring då!

Han ringde iof förut, men behövde diskutera med psykiatrin. Så han ska ringa upp snart. Snart. Snart!

Jag går på flertalet antidepressiva; Voxra 300 mg/dag. Sertralin 200mg/dag. Mirtazapin 15mg/kväll. Dessutom äter jag Sobril vid panikångestattacker.
Det är dyrt att hållas vid liv genom mediciner....

Sista meningen är inte hela sanningen. Jag har hållt mig vid liv länge länge utan mediciner. Men när det gick så långt att jag knappt orkade ta mig upp ur sängen, min man drog iväg mig till läkaren, sjukskrivning och hela den karusellen gjorde att jag helt enkelt fick acceptera mig som sjuk och att jag var tvungen att knapra piller för att orka med vardagen.
Jag har aldrig velat ta livet av mig, men jag har inte orkat leva. Idag står jag ut med mig själv. Oftast iallafall. Från att ha blivit tokmycket bättre när jag började med Voxran, så har jag varit lite som det svenska sommarvädret. Bra och dåligt, snabba växlingar. Entra eller. Svart eller vitt.

Och det är också därför min läkare ville tala med psykiatrin. Visst, mina panikångestattacker har blivit bättre. Men just det att jag blir ilsk, eller börjar gråta utan nämnvärd anledning känns inte helt ok. Men jag vet fan inte om jag orkar ändra dosering eller byta piller igen. Bergochdalbana.

Dessutom är det midsommar snart. Årets längsta dag som en del skulle säga.
Jag själv, pessimisten, säger att det blir mörkare snart igen. Och en del av min problematik ligger i att jag har höst/vinter depressioner.... Skål!

Del 1

Så, då var det dags även för mig att börja blogga.
Jag har valt att kalla det "prata till väggen" av flera olika anledingar. En av anledningarna är att så känns det ofta gällande min situation. Mer om det senare.

så, vem är då jag?
En kvinna i min bästa ålder, sägs det. Ett fint arbete, ett fint hem, en fin famlj.

Så, vad är jag då?
Deprimerad. Nattsvart.

På den här väggen, kommer ni kunna läsa vad jag behöver prata ur mig. Jag pratar till väggen.

Jag har varit sjukskriven under en period på nio månader. Men nu har försäkringskassan bestämt att jag snart är frisk. Alltså, om tre månader är jag helt frisk. Enligt dem. För man får vara sjuk i ett år. Ett helt år. Sen är man frisk vare sig man är det eller inte.

Har precis börjat arbetsträna. Arbetar 25%, för det har försäkringskassan bestämt. Inte jag. Inte min läkare. Inte min psykolog. Inte min kurator. Försäkringskassan.
Två timmar per dag försöker jag få något vettigt gjort. Det låter rimligt. Men det känns mindre rimligt att åka till jobbet när jag försover mig varje dag. Och då har jag ändå sovit i 10-12 timmar. Men det räcker inte. Sen känns det mindre rimligt då jag kommer hem från jobbet, för att sova lite till. Men det är klart, jag är där två timmar. Så det är ju...bra?