Sitter nu och väntar på att läkaren ska ringa. Min läkare går på semester idag, så det känns som prio ett det här. Iallafall för mig. Så ring då!
Han ringde iof förut, men behövde diskutera med psykiatrin. Så han ska ringa upp snart. Snart. Snart!
Jag går på flertalet antidepressiva; Voxra 300 mg/dag. Sertralin 200mg/dag. Mirtazapin 15mg/kväll. Dessutom äter jag Sobril vid panikångestattacker.
Det är dyrt att hållas vid liv genom mediciner....
Sista meningen är inte hela sanningen. Jag har hållt mig vid liv länge länge utan mediciner. Men när det gick så långt att jag knappt orkade ta mig upp ur sängen, min man drog iväg mig till läkaren, sjukskrivning och hela den karusellen gjorde att jag helt enkelt fick acceptera mig som sjuk och att jag var tvungen att knapra piller för att orka med vardagen.
Jag har aldrig velat ta livet av mig, men jag har inte orkat leva. Idag står jag ut med mig själv. Oftast iallafall. Från att ha blivit tokmycket bättre när jag började med Voxran, så har jag varit lite som det svenska sommarvädret. Bra och dåligt, snabba växlingar. Entra eller. Svart eller vitt.
Och det är också därför min läkare ville tala med psykiatrin. Visst, mina panikångestattacker har blivit bättre. Men just det att jag blir ilsk, eller börjar gråta utan nämnvärd anledning känns inte helt ok. Men jag vet fan inte om jag orkar ändra dosering eller byta piller igen. Bergochdalbana.
Dessutom är det midsommar snart. Årets längsta dag som en del skulle säga.
Jag själv, pessimisten, säger att det blir mörkare snart igen. Och en del av min problematik ligger i att jag har höst/vinter depressioner.... Skål!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar