Del 3

Det känns inte längre sådär fantastiskt bra som det gjorde en (visserligen kort) period i våras.
Då kände jag mig pirrig, glad. Jag sprang glatt dit jag skulle. Viftade på svansen, typ.

Men nu?
Jag har arbetat i en månad.
Nu har jag gått upp till halvtid. Vilket på pappret känns bra. Men i övrigt känns det bara sådär...
Jag känner mig bortplockad från jobbet. Som om jag vore en praktikant. Ingen orkar ta tag i saken, ingen verkar ordna sysselsättningar för mig. Så jag sitter i princip av tiden. Trist.

Ändå, har jag stresspåslag.
Jag har ingen som helst kontroll över mitt humör. Jag blir arg och ledsen om vartannat. Det förståss, övrigt humör saknas. Jag känner mig inte glad för något längre...
När jag blir arg, blir jag elak. Säger saker som jag kanske inte menar. Jag skäller. På chefen. På mannen. Jag gråter, men inte ens över spilld mjölk. Jag bara gråter.

Flera kvällar har jag haft en vilopuls (legat i soffläge ett par timmar) på över 90 slag i minuten. Vet inte om det är medecinen, eller stressen.

Jag sover sämre, igen.
Somnar sent, och försover mig varje morgon.
Vad gäller sömnen har jag fått en bok att läsa. Jag har lite trubbel med sömnen kan man säga. När jag åt Mirtazapin sov jag jämt. 12-14 timmar per natt.
Sen tog vi bort medecinen och då sov jag ingenting alls. På sin höjd lyckades jag få ihop 2-3 timmar avbruten sömn. Sen fick jag insomningspiller. Och då somnade jag ju, men vaknade lik förbaskat innan 02.
Nu har jag fått en annan, mildare, variant av mirtazapinet som heter mianzerin (?).
Men den funkar sådär. Tar lång tid att somna, sover oroligt och orkar knappt upp på morgonen.
Trötthet är ett dåligt tecken för mitt humör. Ju tröttare, dessto gnälligare. Desto mer ledsen. Desto mer ilsk. Inte bra.

Och min, den allra bästa, läkare har semester. Han är borta 5 veckor, och nu är det typ 10 dgr kvar. Visst, det finns andra läkare att kontakta. Men det är fan inte lätt att öppna sig för främlingar sådär.

Jag har tappat all all all lust till allt allt allt.
Crap.